Totally amped.

 För 20 år sen hade jag ett Xbox tillsammans med mitt ex Rob som verkligen förtjänade sin status som ex under exakt hela vårt förhållande. Iallafall, 2005 jobbade vi på ett hotell i köket och jag med min lilla Luther på axeln jobbade på som satan i ett helt vansinnigt tempo, har aldrig varit i ett så stressigt kök före eller efter de sex veckor vi tillbringade på Strawbury duck några mil mellan Bolton och Blackburn. Rob var missnöjd hela tiden och gick till slut in i nån form av strejk... varpå den unga ägaren till hotellet som var nånstans i min ålder, typ 23, sa att jag skulle stanna hos dem medan Rob drog åt helvete. Jag tackade för erbjudandet, fick totalt fem såna erbjudanden under vår tid tillsammans, men när man inte lyssnar eller förstår det andra ser så gör man inte. På kvällarna spelade jag ett snowboardspel på vår xbox för att varva ner, Amped 2 som fortfarande är ett av mina favoritspel. Han kunde inte förstå hur jag kunde nöta samma spel i veckor, medan han som faktiskt var helt värdelös på att spela tv-spel och saknade tålamod helt, köpte nya spel och bytte in de gamla för att han fastnade nånstans. Han visste inte hur man använde internet så det där med tutorials som ändå var en grej 2005, det hade inte nått honom.

Något år senare dumpade jag Rob och han fick Xboxen medan jag fick mitt liv tillbaka. Några år senare träffade jag Anders, som i sin tur hade fått med sig sitt ex chippade Xbox ur bodelningen. Detta Xbox har en massa spel, bland annat Amped 2. Idag ville Herman spela Xbox och jag sa att kan du inte prova det här snowboardspelet som är så roligt, och gissa vem som nu är helt hooked på det 22 år gamla spelet? Jojo, min son som är precis lika full av tålamod när det gäller att nöta spel som jag är. Ikväll har vi spelat två timmar och han längtar redan till imorgon då vi ska spela igen!

Det lackar mot jul.

 Jisses, bara fyra arbetsdagar kvar till julledighet i tre veckor! Jag vet inte vad jag ska göra av all ledig tid men kvarnhjulet har börjat sakta ner redan, och det känns bra. Alltså det mentala kvarnhjulet som snurrat på lite för fort och gjort mig lite för involverad i typ allt.

Eftersom jag söker ett jobb som i sig innebär att vara länken mellan alla och hålla ihop allt, har jag också passat på att vara den personen lite extra senaste tiden, med tanken att jag ju borde bli självskriven... men det är staten och om det är nåt jag lärt mig är det att man kan bli trumfad av vad som helst. Och det som gör mig lite orolig är att jag, om jag nu inte får jobbet kommer tappa gnistan lite och sluta ta ansvaret som jag just nu tar, som egentligen är mer än vad någon frågat eller begärt av mig men som alla är så tacksamma att jag tar.

Det ska definitivt bli klart innan jul, intervjun kändes bra och referens har tagits. Jag kan bara hålla tummarna.

Man får vakta på sig.

 Jag var på aw igår med ett gäng som jag både jobbade med för över 10 år sen och även delvis hade jobbat med senare också, men gemensamt för alla var att vi passerade samma enhet någon gång under åren 2013-2016. Så mycket glädje och sorg som passerat under broarna sen dess. På den tiden hade vi så roligt, både på jobbet och utanför. Sen har så mycket hänt. Vänskaper som tagit slut, hopp som grusats om livet som man ville ha... livet helt enkelt. Men igår sågs vi iallafall allihop och de som inte längre umgicks sträckte ut en hand och liksom ville stryka streck över gamla besvikelser och det var så trevligt och en sån stark känsla av nystart. 

Jag kom dessutom dit med känslan av att ha blivit pressad genom en köttkvarn långsamt under hela veckan, så stressad att jag tror min menscykel blev påverkad och att min vanligtvis rätt lugna endometrios blossade upp till vansinniga nivår. Ett tecken på att så som vi haft det senaste tiden är inte hållbart. Nu tror jag iförsig att det var okej för min del fram tills jag sökte det där jobbet och mentalt kastas mellan hopp och förtvivlan var och varannan minut. Men jobbsituationen som iförsig är bland det mest stimulerande jag nånsin gjort tar ut sin rätt, det är så vansinnigt mycket att göra och just nu är vi väldigt få som roddar en orimlig arbetsbörda. Även om det också är roligt!

Att få umgås med ett kärt gäng tjejer, att minnas hur roligt vi hade för tio år sen och duscha hjärnan med bubbel, det var iallafall precis vad jag behövde för att få en rejäl reset!

Spådomen slog in.

 Japp, idag på förmiddagen blev jag kallad på intervju. På eftermiddagen informerade min chef mig om att det var hela två sökande till tjänsten! Men det stod mellan mig och en till intern sökande två gånger i våras och jag föll på mållinjen så det betyder typ inget för mig. Men alltså ja, chansen att denna person kan lika mycket som jag om det tjänsten handlar om är hyfsat obefintlig. Den kanske har andra meriter som betyder nåt, men jag kan det här som ett rinnande vatten. Jag pratar dagligen med konsulter i telefonen om de begränsningar som finns, om villkor, om lagstiftningar som går ihop i varandra, om varför vi måste göra vissa bedömningar. Jag borde ha ett enormt försprång oavsett. 

Jaja, håll tummarna för mig!

Spionen.

 Det lugnade ner sig i helgen med bruset och igår började flera nya kollegor på min enhet, bland annat min gamla parhäst. Så det har varit fullt upp med sociala aktiviteter och jobb.

Annonsen gick ut igår och en kollega skrev precis innan jag skulle gå och frågade om jag hört nåt. Jag sa nej och att jag inte kommer ägna mig åt att kontrollera den tillsättande chefens outlookkalender för att leta efter planerade sortingsmöten och avsatta intervjutider. Jag orkar inte med den typen av aktivitet igen, kände jag. Vis av känslan när jag sökte det jobb jag har idag och inte kunde snoka och hur skönt det var. Men givetvis gick hon, kollegan, direkt in och snokade reda på att mötet med urval av kandidater sker imorgon bitti. Så imorgon förmiddag borde jag bli kallad till intervju då, om jag ska bli kallad. Låt denna vecka passera fort känner jag!

Bruset.

Vilken vecka!

Att vara i en jobbsökarprocess igen tar så mycket på krafterna. Jag får försöka påminna mig om att jag har ett jobb jag tycker om redan, och att jag förmodligen är den bästa kandidaten. Jag baserar det på att jag både jobbar med delar av tjänsten redan idag, är inkörd på flera övriga delar och uteslutningsmetoden. Det kan helt enkelt inte finnas en annan kandidat som kan själva kärnan, eftersom ingen i min arbetsgrupp har eller kan söka för de saknar rätt utbildning. Och det verkar så orimligt att välja nån utanför vår arbetsgrupp som inte kan nånting om det vi jobbar med, för det är så väldigt komplext och tar lång tid att lära sig, när processen är beroende av att den flyter på. Det vill säga att det inte blir en inlärningsperiod för den som ska rodda alltihop, eftersom alla delar är beroende av att just den biten flyter på. Ungefär detta ska jag försöka förmedla om/när jag blir kallad på intervju!

Det här jobbsökarbruset stressar mig väldigt mycket, jag hoppas på en kort urvalsprocess! Jag känner mig redan helt utmattad, det är som att kroppen minns hur stressad jag var i våras under min fem månader långa jobbsökarperiod. Men hade heller inte kunnat leva med att inte ha sökt... Eftersom jag sen kommer behöva jobba nära vem det nu blir, om det inte skulle bli jag då.

Ja men nu är det helg iallafall!

Ovännen man inte vill ha.

 Jag är ju rätt snäll men nog fasen har jag en evil streak i mig. Jag kan bli sådär salig när jag tänker på de riktigt godhjärtade människor jag känner, de som inte vill prata skit om nån, inte ens idioter. Min pappa är en sån, min mamma raka motsatsen. Men jag kommer aldrig kunna leva upp till detta godhetsideal som jag ändå känner att man borde leva efter. För att prata skit om folk som förtjänar det ÄR bland det bästa som finns. 

Det har stormat lite på mitt förra jobb. Jag skrev för ungefär 1,5 år sen här i min digitala dagbok om att om jag inte fick den tjänst jag sökte då så har jag vermin to kill, som Uma Thurman sa i Kill Bill. Jag fick det jobbet men eftersom jag hade fyra månader på mig att avsluta så inledde jag en ganska omfattande utredning i min roll som skyddsombud. Jag lämnade över detta till högsta chefen innan jag slutade, som en avskedspresent till honom och som ett sista uppdrag i arbetsmiljölagstiftningens tjänst.

Det ena ledde till det andra och ett år senare är problemet löst så att säga, den som utredningen handlade om utreddes vidare och blev utköpt. Idag fick jag veta något som gör att jag känner mig precis som Krösamaja när Emil gjort nåt dumt och bara måste springa gärsgård till gärsgård och skrika "har ni hört!? Vad Emil den odågan har gjort!?!" Fast i mitt fall är det digitala chattar till människor investerade i informationen på olika sätt. Men jag måste hålla mig och det är sååå tufft. Och snäll, nä det är jag inte!