Rustningar och orangea tanter.

Jag var på fest förra helgen på hyrd lokal. Jubilaren var Johanna som jag ju känt sen Umeåtiden och med på festen var hennes gamla barndomskompisar som träffar jag regelbundet på bröllop, fester och annat. En av hennes äldsta vänner jobbar som lärare i Skåne och var min bordsdam för kvällen. Jag upplevde att hennes norrländska var så oerhört mycket grövre än sist vi sågs, det kändes som den kanske eskalerat. Och jag undrade hur hon lyckades behålla så stark dialekt nere i Skåne, nästan som att den var grövre än de som bor kvar i Luleås. Till saken hör att jag själv höll ett tal på norrländska och faktiskt bad om ursäkt till de äkta norrlänningarna på festen som säkert hörde att min norrländska var nåt slags hittepå från inlandsvästerbottniska och filmen Jägarna. Talet var på rim och återvunnit från en födelsedagsfest för fem år sen och för jubilaren ett annat äktenskap sen. Ny publik osv.

Iallafall så sa hon, läraren, att eleverna kallade henne Leif och Billy, och att nån av lärarna hade undrat varför alla i åttan slängde sig med massa norrländska ord och kom på nånstans mitt i terminen att det var på grund av henne. Och vi pratade lite om det, om lärarlivet, och hon sa att det var så bra att ha en rustning liksom. Norrländskan blev en så tydlig grej att ingen behövde börja skrapa på ytan för att hitta något annat att prata om. Och då tänkte jag på special-engelska-läraren i Holmsund, Eva. Aka orangea tanten. Som ju eventuellt hade Sveriges bredaste näsrot. Men var det någon som kallade henne näs-Eva? Nä. För hon var topp till tå klädd i orange, allt från läppstift till hårslingor, öronclips, pumps, nagellack. Det orangea måste varit hennes rustning, ett sätt att skydda sig från andra gliringar. En tydlig profil, ett sätt att va. I en miljö där alla elever vill hitta något att skapa karikatyrer av och som minns varje snedsteg i sex terminer framåt. Cykelmarodören, trumbruden, bandydanne, Jonnastyre. 

Jag hade aldrig tänkt på det innan men gud alltså, vad jobbigt det måste vara att jobba på högstadiet. Men också, om man lyckas rädda någon vilsen själ, vad fantastiskt det måste vara. Vi såg Den sista resan på bio för några veckor sen och Filips pappa verkar ha varit en sån lärare. 

Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

 Jag vet inte om jag bara var pms-arg idag men blev ändå helt rimligt irriterad på en jobbsak. Och tänkte mailsvara i affekt men sen mindes jag att jag är bättre än såhär och bryr jag mig ens, jag ska ju sluta snart. Men ja, jag bryr mig! Och det är lite nytt för mig, att jag är på väg bort men fortfarande bryr mig. Jag var ju faktiskt i en period av mitt liv helt besatt av känslan av att säga upp mig, att sluta investera hela min själ och väsen i allt.

Känner såna starka känslor just nu, lättnad och lite oro, saknad och oerhörd glad att slippa vissa saker och vissa människors skitbeteenden. Ska inte säga att jag tycker illa om någon men det finns företeelser som vissa kollegor håller på med omedvetet som gör mig fullständigt vansinnig.

Jo men det var nog pms för jag blev lite lätt vansinnig över barnen som fan inte kan äta nånting utan att söla och smula precis överallt och jag kallade dem grizzlybjörnar som borde äta i skogen. Men jag var också en snäll mamma, om än lite lättirriterad. Ja jag jobbade hemma med båda barnen lediga, det kan ju ha bidragit till dagens höjda irritation.

När Anders kom hem åkte jag ner stan för att hämta paket och handla lite. Jag fyllde också på vinförrådet och nu är jag så himla vinsugen.

Sköna maj välkommen

 Vi hade kör-rehearsal idag en halvtimma innan lunch. Kören som var ett luciatåg och en engångsföreteelse har nu blivit ett återkommande inslag där till och med högsta chefen (han med trumpet) är med. Gitarren har fått bo på jobbet och vi har tre, ibland fyra stämmor. Körfolk är så proffsiga, själv är jag en självlärd amatör som gärna är med på ett hörn med guran. Men blir så imponerad av den oerhört fina stämsången, får typ rysningar när vi övar.

Har placerat det i avdelningen ”saker jag kommer sakna”. 

Hade en ovanligt lång resa med min busskompis idag som jag inte har träffat på några veckor på grund av konferens och vab. Ovanligt lång för att bussen inte kom så vi fick stå i 15 minuter och vänta på nästa i iskyla. Han är en riktigt bra sångare vill jag minnas från bröllopet där vi lärde känna varandra och jag pratade varmt om vår kör som jag nu kommer sakna när jag byter jobb. Han jobbar också på en myndighet och vi har ju både länsstyrelse och jordbruksverk utöver hans myndighet här i stan. Idén var iallafall att vi borde dra igång en myndighetskör där vi samlar folk från alla myndigheter som tycker sånt är kul och sen gå vi runt hela stan på lucia. Och kanske valborg. Ja det kändes som en fin idé som gärna hade fått bli verklig. 

Det känns bra nu.

Har landat lite i känslan av att ha tvingat upp mig själv med rötterna på ett omilt sätt. Men rötterna hade slingrat sig runt runt sig själva och jorden tog slut för länge sen. Denna blomma var i behov av omplantering sen länge. Men alla är så fina och snälla, vi hade förvaltningsmöte idag på eftermiddagen och tolv år passerar inte omärkt och jag kommer sakna mycket med detta jobb.

Framförallt känns det tudelat att jag har den tjänst som jag ville ha på ett miljökontor, har liksom inte varit intresserad av det vanliga tjafset utan mina arbetsuppgifter som är ganska ovanliga är det jag velat göra ända sen jag gjorde praktik. Nu kommer de lämnas över till andra som också verkligen vill jobba med de frågorna så även om jag skulle vilja komma tillbaka är chansen att jag får de arbetsuppgifterna igen ganska små. Och visst, jag har varit less till och från ett bra tag så egentligen har de inte varit nog på länge, men jag kommer att sakna att hålla föredrag i nämnden, få vara med att påverka byggprojekt i kommunen och vara en del av maskineriet som planerar och bygger framtiden. Men ja, jag får också påminna mig om att den här nya tjänsten och den här avdelningen öppnar upp fler möjligheter än det osynliga tak som ändå finns på min arbetsplats. Vill man inte bli chef över sina gamla kollegor är det liksom inte mycket kvar till karriärsprång.

Men valet var inte lätt, det var det inte. Men det känns fint att vara på väg ändå. Och idag hade vi möte mellan chefer och fackliga där vi bland annat diskuterade min kollega som hänger löst och som hade fått sluta i augusti om inget hände tex att någon slutar. Och eftersom hon har företrädesrätt i och med att hon varit ett år hos oss behöver vi inte ens utlysa min tjänst utan hon kommer få förlängt och därmed fast jobb. Och det gör mig så himla glad in i märgen att det blev såhär, att hon som vill va kvar får fortsätta medan jag som vill bort äntligen fick den möjligheten och att det klaffade så fint, som en sån där fickparkering med handbromssladd. 

Man blir så senior som man gör sig.

Tackade ja till tjänsten igår efter en helt okej löneförhandling och att jag fick tjänstledigt från mitt jobb i ett år. Jag vet inte hur det gick till för i förrgår såg det mörkt ut när de erbjöd en lön som var under min nuvarande och jag kände verkligen att nä det finns andra jobb och ska det va såhär får det vara. Men tog en lång funderare över kvällen och räknade för- och nackdelar av andra mått än pengar och insåg att extra semesterdagar och andra fördelar som möjlighet till karriärssprång ändå övervägde att gå ner i lön. Men det kändes oerhört surt på ett sätt som jag faktiskt inte var helt säker på att jag var okej med. Men sen fick jag besked och de mötte åtminstone min nuvarande lön som är alldeles färsk sen förra veckan.  Jag frågade min chef om tjänstledigt, något vi har en policy att inte ge så lättvindigt. Men, jag hade ju som sagt ett litet ess i rockärmen och förvaltningen kunde räkna på sina förluster av mig eller en annan som inte kan fortsätta om inte en öppning ges och räknade nog med att det faktiskt var värt att låta mig gå.

Sen fick jag tidernas imposter syndrome och kunde knappt sova i natt. Funderade på vad jag gjort egentligen, hur mina referenser måste lurat i dem en massa saker och att jag suttit och ljugit på intervjun. Inget av det stämmer såklart, men nu måste jag på nåt sätt leva upp till massa saker.... lära mig nytt, jobba utan att det går på rutin. Stressen är inte nådig! Jag tror man ska byta jobb oftare än var tolfte år, så det tar jag med mig av detta. 

Mullsjö, knattedisco och kanske ett erbjudande.

 Vi har en oerhört tight utbildningsbudget i år, inte noll men nära. Detta annonserades ut samma vecka som enhetscheferna åkte på övernattningskonferens med hotell. Det kom i samband med flera andra neddragningar och krav om att dra in pengar på timavgifter och det blev faktiskt rätt dålig stämning. Detta tog jag upp på ett sånt möte mellan fackliga och ledningen, att det är inte särskilt snyggt att säga att det blir tight med kurser i år, samtidigt som man själv åker på övernattningskonferens. "Men det är jättegivande att åka på sånt" var motiveringen. Ja, det är ju det. ÄVEN FÖR OSS. Sen kom en inbjudan till vår länssamverkan med övernattning och ledningen hade nog inget annat val än att säga att alla som ville åka fick åka. Så då blev det världsmetropolen Mullsjö. Men det var oerhört trevligt och rätt bra konferens också. Men allra bäst var att dricka vin med kollegorna inne på hotellrummen och känns sig sådär glad och tacksam för att kollegorna ändå är fina människor.

Konferensen inleddes med att jag blev uppringd av jobbet jag sökte och att jag gått vidare i processen för vikariatet. Jag var ju beredd på det, men det var också ett längre vikariat än annonsen beskrev. Idag har mina två referenser blivit uppringda och jag hoppas ändå att det här går bra. Hade varit kul att inleda helgen med ett erbjudande, men det får kanske vänta till på måndag eller så.

Ikväll har jag jobbat på ett knattedisco, herregud alltså vad man inte saknar att jobba i baren med människor som kryllar överallt och beter sig märkligt. Det är inte så jättestor skillnad på sex till nioåringar som fulla vuxna när allt kommer omkring. 

Förhoppning schmoppning.

 Man ska ju inte bygga upp någon förhoppning, särskilt inte när man redan räknat ut sig till viss del. Men det kändes himla bra och allt jag kan göra nu är vänta. Men, blir det inte nu blir det kanske en annan gång. Jag talar förstås om intervjun.